Det är inte magerheten i sig som gör ont, inte bristen
på allt, det är inte ens smärtan i sig som gör ondast.
Det är blickarna som skär ur störst bitar och det är det
som fyller ut sedan som smärtar mest.
Det gör ont att lämna en dotter ensam, om så bara för
ett par timmar. Men det är valet att lämna hennes mage
eller hennes själ tom som gör ondast.

Ibland tror jag att hon vet vad jag gör. Fast hon bara är
fyra. Ibland tror jag att märken av händer och tungor sitter
kvar och att jag spottar rester av kön på henne när jag
pratar. När jag kysser henne, sovandes.





Hon ligger på mattan ibland när jag kommer, på
heltäckningsmattan i hallen. Vaken, men blundandes.
Väntandes på mjölk. Mig tror jag inte att hon väntar på
längre. Fast det är klart att hon gör, hon är bara fyra
och alla barn älskar sin mor.




Mina skor i svart, med klackarna utan skinnet kvar,
smattrar, stålet smattrar mot gatan.
Johnny Cash ur en förbipasserande bil och det tycks
aldrig sluta regna. Det är ett helvetes land det här.
Det sa farfar varje gång han blev full, och ett helvetes
land var det var dag i farfars hem. Han slutade säga
det först när han föll nerför trappan och dog utanför
Nelsons.

Farmor firade med kaffe och jag fick min andra bok.


Mina skor smattrar och huvudet känns omöjligt att
bära, mannen är mörk och jag är tyst. Mina ljud ska
jag spara till någon som bryr sig om vad jag heter.

På riktigt.

Det blinkar från gatan, neon i helvetets färger, som
om en plågad sol lös utanför fönstret, och en slida
dras åt sidan.

Inte min, den i läder kring stål, en kniv mot min puls.



På en matta i brunt i en hall väntar en dotter.