För fem år sedan tappade jag tron på livet...

Jag kämpade i över ett år för att hålla mig kvar och till slut inse att jag trots allt ville leva.

Jag hade ju så många att leva vidare för. Jag hade så mycket kärlek omkring mig. Ett tungt arbete låg framför mig att dessutom lära mig leva vidare för min egen skull. Det var liksom inte längre självklart.

Åren har gått och jag har kämpat på och fallit till marken många, många gånger. För varje gång jag fallit har jag kunnat resa mig igen.

Jag har flera gånger hört berättats att människan är stark och har en enorm överlevnadsförmåga. Jag är nu tvungen att hälla med om det! Jag lever än, därför är jag alltså stark!

Livet går vidare... Jag hatade det uttrycket i början på min sorg. Jag blev både arg och ledsen när någon sa så till mig. Hur kan livet gå vidare när man förlorat ett barn? Men även här måste jag numera hålla med och kan även komma på mig själv att säga så när jag pratar med någon om min livssituation.

Livet går trots allt vidare, fast på ett annorlunda sätt. Man förändras som människa. Man får nya värderingar i livet och på livet...

Man bär för alltid med sig sin stora sorg och förlust men man bäddar in den i eget rum i sitt hjärta. På så vis bär man alltid med sig barnet man miste och man har sina minnen bevarade och plockar fram något av dem varje dag.

Jag har låtit mig växa i min tro på livet igen i min egen takt. Det har tagit många år men nu tror jag att jag är långt framme även om jag aldrig någonsin kommer i mål. Det har jag accepterat. Livet blir aldrig som förr...

För fyra veckor sedan fick jag mitt första barnbarn. Detta lilla barn är början på något nytt och jag har lyckokänslor som jag trodde jag aldrig mer skulle kunna känna. Det är stort! Livet är märkligt!

Jag är glad att jag valde att kämpa för livet...