som Böhmisk kristall, eller spröd som korall

men måste du vara så isande kall

så isande kall där du går?

Du klär dig i plagg av dyrbar voile

parisisk voile, i välskräddad mall

men kvinnan som bär den känns blott som metall

som sjukhusmetall, som en bår.

Och alla som möter dig säger

att hat är det enda du äger.

Jag tänder i tankarna nu en marschall

en gigantisk marschall, en brinnande vall

så djupt har du drivit mig i mitt förfall

att jag, som en svulten kondor,

inför en enorm och begeistrad publik

till Wagnermusik och eggande skrik

vill slita i stycken ditt vidriga lik

med blodtörst som en matador.

Vad nyttar väl då en marschall?

Äsch, jag avskyr när maten är kall.