Nu, efter dryga sjuttio år

jag grubblar över tid som gått.

En något fårad senior

sorterar minnen han har fått.

Jag minns ett världskrig som tog slut

och gav oss hopp om evig fred.

Ett hopp som livet, resolut,

med all sin verklighet bestred.

Mahatma Gandhis milda kamp

som fördes utan uns av våld.

Så fjärran från allt stöveltramp;

min tonårssjäl blev hastigt såld.

Och vem minns ej Dag Hammarskjöld

som, med sublimt civilkurage

när Jorden var en svullen böld,

förtjänade en världs homage.

Jag minns min barndoms rottingslag

- en smärtsam bild som dröjer kvar.

Den bilden ger mig obehag

var gång jag tänker på min far.

Jag minns en änka och en mor

som maldes i den grottekvarn

vars tyngd är alldeles för stor

när man blir kvar med fyra barn.

Jag sitter och funderar på

vår korta tid på denna jord

och på mitt eget livs tablå.

Vad lämnar jag på minnets bord?

Ty allt vi säger, allt vi gör

blir till ett avtryck, någonstans.

Och tillvaron är alltför skör,

vi bör slå vakt om varje chans!

Snart är man ju ett minne blott,

en matt reflex av det som var.

Blir det en bild av en schavott

eller en hyfsad kommentar?