Hösten är på väg.... det finns ett vemod i de orden. Någonting förändras, jag lämnar och börjar, tar ett nytt steg.
Min dotters hund ligger på min tröja i soffan, han sover. Mina solrosor är minst tre meter långa och har precis börjat öppna sina kronblad.
Det är någonting särskilt med solrosor, de fyller mig med glada känslor. Inte för att jag går och är ledsen men jag känner glädjen särskilt stark när jag tittar på en ny utslagen solros.
Jag vet att när solrosor öppnar sina kronblad, gör hösten sina försiktiga steg i vårt land. Det är den där lilla skillnaden när sommar vindens varma fläkt byts försiktigt ut mot hösten andedräkt....
Med höstvinden kommer vetskapen om allt som ska ske, kören, målarkursen, utvecklingssamtal.... Det är mitt vanliga liv som börjar igen. Det är ett annat liv än det jag lever när det är sommar, lata dagar, solstolen, promenad vid havet.
Ett liv när jag kan ägna en stund åt att titta på den solbelysta stenen vid havet och drömma mig bort. När jag kan lyssna på varje våg som havet vaggar in mot strand, låter inte varje våg olika som om var och en har sina egen melodi. Lata sommardagar då jag kan titta på blomman och leta nyanser i dess kronblad och fantisera om den vackraste blomtavla med sommardoft.
Nu kommer hösten med dess klara luft, vilda vindar. Jag ska gå i vinden och lyssna på ljud som jag inte hört tidigare, kanske kan vinden berätta hemligheter för mig.
Ja nu är hösten på väg och det finns ett vemod i de orden. Men höstvinden bär med sig hemligheter...vem vet.