Nej, jag kommer inte att ta den vägen länge.
Det är (i pricip ) fastställt nu.

Men för att vi ändå ska kunna hålla kontakten under dessa förhållandevis omständiga förhållanden föreslår jag att du

(om du har möjlighet och tillgång till postservice)

skickar dina förbrukade axlar till mig. Det finns en granne till mig som kan behöva dem.

Och hon vattnar mina blommor.
Och vi samtalar ibland i tvättsugan om de samvetsnötta, huvudtrötta.
Och om att bänkarna bakom torget bör målas om i en ljus färg. Så på det stora hela är vi faktiskt överens.



Eftersom jag nu aldrig tar vägen bakom torget in på gatan och förbi de samvetsnötta, huvudtrötta
kommer jag aldrig att få veta om du sitter där igen
eller ligger eller sover

kanske i en förvriden ställning på en bänk med båda axlarna ur led
(också tiden faktiskt)

Du som oftast rycker på dem och ingenting vet om varken
det ena eller det andra
om varken dig själv eller andra.


Men du,
stadens invånarantal växer ändå för varje vecka

det har min granne läst i en



mycket välskriven framtidsprognos.