Väster om ängsmassivet
låg dödens åkerblom
i vackra sköra rader

Där utslocknandet
blev ett uppvaknande
och själsstilleståndet
blev hjärtats bultande pump

För vi hade bara lakan av frost
när schaktmaskinerna tågade framåt
i breda fronter fram emot
de väntande blickstilla

Men underlaget kröp samman
och muren snart
stod stark för den skridande skarans metall

Och frostblommans avsked
blev evighet

Och stiltjetiden
blev normen
blev oss