Poesi är för mig
ett tillfälle då jag låter mig själv ta en promenad
i min tankar och släppa ut även det som ligger längst bak
och spekulera iväg i drömlandet som ingen
egentligen inte behöver känna till

det är extremt frivilligt att ta del
och följa det här livet jag lever
det har det alltid varit och det kommer det alltid att vara

so carma's a bitch

jag stod med de sista orden still don't give a fuck
och nu låter jag någon annan ta samma sak

jag fick höra jag bryr mig verkligen inte
och jag skickar duktigt vidare det till nästa person
i kärleksraden

Så nu är allt sammanfattat
hela det här året är sammanfattat i poesi
som en finare och mer öppen variant av en dagbok

och nu när jag dragit ihop dem
Max, John, Ekky, Adrian osv osv osv

så är det bara Adrian jag saknar
som jag saknar på riktigt
den tyska pojken
som röker lika mycket som jag
som rättar mig när jag pratar fel

som kräks varenda jävla gång han blir full
som har en jättesnygg bästa vän

men som alltid tog sig tid för mig
trots att det måste varit plågsamt för öronen
att lyssna på min tyska med svensk brytning hela tiden

så de kallade mig bara sverige

och det är det enda jag verkligen saknar
Tyskland
Frankfurt
Adrian