Varför gnäller vi så ofta över egna besvär
när de finns de som på mycket värre sjukdomar än oss själva bär
vi kan i vår vildaste fantasi inte sätta oss in i hur dåligt de mår
men ändå så hörs inte samma klagan från dem, trots pina och själasår

och de som närmar sig slutet tänker kanske på alla ljusa och värdefulla ögonblick
och all den glädje de fick
under tider som gått, och trots att tiden börjar rinna ut
och inget längre är som förut

så hörs ingen jämmerlåt
från dessa individer som ledsna och skräckslagna sitter fast i en sjunkande båt
och tänker tillbaka på tider som varit
och mestadels döljer de sin rädsla, det är som mycket av oron helt har farit

det verkar så oförklarligt
men så varligt
verkar många av dessa sig redo för sin sista färd
till en annan värld

visst borde vi vara tacksamma för levnadsdag
för både Du och jag
för en dag kommer vi att hamna i denna situation
då vi närmar oss vår slutdestination

då kanske vi ångrar att vi klagat och får samvetskval
och kommer ihåg hur bra vi haft det, men då har vi längre inget val
så visst kan vi försöka att var tacksamma för varje stund som vi får
och inte beklaga oss i onödan om hur illa vi mår

och sända en tanke till de som verkligen mår dåligt
som visar ödmjukhet och ändå tar allt så tåligt
så kanske vi en dag slipper känna samvetskval
när vi ligger där själva i en vitmålad sjukhussal

jag kan bara se till mig själv, som ofta klagat över värk i kropp och själ
men som mer och mer tänker på de som har det värre, och inte mår så väl,
jag kan inte föreställa mig rädslan och smärtan som sliter i deras kropp
men de klagar inte mycket, och likaledes tappar de aldrig sitt hopp …



© Ted Örnberg 2010
Foto:www.fotoakuten.se