Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Och mänsklighetens undergång var aldrig längre bort, än att vi kunde röra vid den.


Förfall




Nu dansar jag ensam tills fötterna sargas och mörkröda fotspår kan leda dig rätt, och musiken är taktlös och tonerna gröna som mossa på hösten, som skogens palett, du är vilse min främling och världen är främmande, natten är ung men mörkret är skrämmande, människans lagar är krossande, hämmande, velar du, felar du, faller du ner i den ändlösa gropen så stannar du där, men främling nog är du allt vackrast i hopen och härifrån är du så fin när du andas, ty ångesten klär dig och tårarna blandas med flytande tjära och svart makadam oh, du skräckslagna lamm låt oss krypa på knä, mina fötter är såriga, pärlvita fä, jag har fläckat din päls med min innersta längtan och lust och i gryningens flammande, bitande pust var det över och vi äro nålar i halm av metaller, förblindade, stammande stela vi faller, i golvet och ingen




hör.




Fri vers av Gärdsmyg
Läst 488 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2010-10-20 17:57



Bookmark and Share


  Anoo Niskanen VIP
Tycker väldigt bra om rytmen, ordvalen, innehållet...allt!
2011-12-16

  Marlboroman/Hg VIP
Puls. Kanonpuls. Häpnar. Längesedan jag såg något liknande det du skriver. Imponerad...
2011-10-22

  Banehallow
Alltid lika intressant att se din kreativa sida såhär. Väl skrivet med mycket bilder och fantasifulla uttryck.
2010-11-13

  Kim Alexis
Wow, vilket häftigt sätt att skriva! En flytande massa, istället för den "klassiska" stilen där sista orden i varje rad är de som rimmar. Och ändå märks rimmen så tydligt! Detta gav uttrycket "att ha flyt i en dikt" en ny dimmension.
2010-10-28

  Burn
det är något starkt drivande i denna meningsuppbyggnad utan punkt, vilket man kan säga att du anger i början när du pekar på dansen och den taktlösa musiken, jag ser en mardrömslik blandning av hotande ångest, vitt ljus och längtan, där den som trycker på hårdast kanske når fram, kanske når målet, kanske får kontakt, men människan fall hotar att förgöra allt och mörkret sprider sig för fort, det är som vargens jagande efter lammet, efter blod, efter liv, efter sig själv, och vem möter vem, vem får vad, och till slut blandas allt ihop och trycket från stålet blir för mycket och allt som hörs är en sista hostning, för ingen röst finns kvar, och ingen vet, ingen ser




jag upplever denna text som en tornado, där alla konturer och all kontext skärs i strimlor och all energi frigörs

tills inget finns kvar



splitter, ångest, lust och längtan
i rasande crescendo
mot kall betong


ja, jävlar vilket tryck. det finns alltid något hotande i dina texter och man vet aldrig var det slutar. den här texten upplever jag som en av de våldsammaste du har skrivit, som att den är på gränsen för vad livet klarar av. samtidigt är det som att livet satsar allt i ett sista försök, och bränner ut natten. bränner ut allt.

det är fascinerande att läsa dig. som jag sa, man vet aldrig var det landar. du är skoningslös i dina bilder. du går hårt in mot det mörka, som för att besegra det med hårdhet. men du har mer med dig; det mjuka glider in emellan och drar ut linjerna förbi det hårdas gränser. och det är ju precis förbi gränsen som man når något.
2010-10-22
  > Nästa text
< Föregående

Gärdsmyg
Gärdsmyg

Mina favoriter
Sorgefågel - Senryu