Nu skars ett valthorn ut
ur fallet trä
med gångar, stråk och
skalbaggsväv

Nu bars en fallen kropp
en öppnad dörr
en ingång
för en blek sorti


Och tröskelsuckar
tre och tre
som rökringar
de andats ut

Från ett livtag
till en strypning
från ett stilla rop
till gryningsljus


Och de stelbenta fraser som kantat ett liv
föll i frostlätta dun mot en senhöstvarm mark

Där allt mjuknar
och upplöses


Då hörde församlingen valthornet ljuda
en varm synkop för en kall tid

Och stötarna växte
över fallet trä
genom dörrar
och blankslitna trösklar


Vandrade ut genom världens
döljande slöjor

sedan in

I trädets mörka gångar