löven är inte röda här
än.
men frosten har ändå vunnit
över den torra asfalten.
minns du våra vackra hösttavlor
i sinnet, pappa?
som vi med omsorg fyllde plastpåse
på plastpåse med färgade löv,
som sedan ruttnade på vår bakgård.
- som oss ungefär.

Mamma,
folk cyklar överallt här.
du hade blivit galen av ilska i bilen,
och fönsterna hade tagit emot
dina hårda slag av ord.
för ingen hör ändå här,
för världen rullar på utan oss,
och vi måste hinna med.
Iallafall Du.
För det förtjänar du, mamma.

Jag trummar ofta mina fötter fort
i mörkret här.
(i samma rytm som ditt hjärta)
och jag tänker på livet.
vet att du skulle skrattat åt mig,
och säga;
Du, du tänker för mycket, Elina.

Det lyser bara en stjärna
på himlen här, Syster.
du vet att utan stjärnorna,
skrämmer mörkret mig.
Men inte nu.

Det är du,
du som alltid kommer vara där.
Hur många stjärnor som slocknar
så kommer du alltid lysa.
Det är just då,
jag trummar mina fötter fort
mot marken.
för att ställa mig vid perrongen,
och ta första tåg hem.

Men jag vänder alltid fötterna,
springer tillbaka till där jag var;
för hur mycket jag än saknar er,
är det något som håller mig kvar.

Jesper;
livet fortsätter inte i samma takt
utan oss.
jag fastnar i våra minnen.

och ikväll,
bokar jag hemresan.
och tankarna fastnar i ditt rum;
som jag spenderat tusentalstimmar i
av ensamhet,
när du varit och jobbat,
med det du brinner för.

och jag önskar att jag skulle
kunna stanna i din säng
och vänta varje kväll tills du
kommer hem
och öppnar dörren till ditt rum
och säger;
heeeeej.
sådär utdraget och charmigt,
som att du saknat mig hela kvällen.

när jag vaknar på söndag;
är det första morgonen på tre veckor
som jag inte hör dina andetag bredvid.

och jag blöder inombords.
för det är min livsenergi,
och jag är rädd för att jag kvävs av livet
när jag återvänder hem igen.
för jag har förstått,
hur bra och fint livet egentligen
kan vara.