När sorgen blandas med is så skriver jag med smärtan
som första benämning smärtan är evigheten skräcken
tårarna min arga röst som protesterar mot alla som
blivit illa behandlade ändå vet jag att jag inte kan
förändra andra utan bara mig själv

Men ett krig i mig har startat och jag har börjat ifrågasätta
varför ni gjorde som ni gjorde och varför blev flaskan ert
vapen mot eran egen smärta som skada oss som det små
barn vi var

lever jag utan nån anledning eller lever jag för att bära allas
smärta ibland blir jag så arg när jag pratar med min mor för
hon förstår inte hur jag tänker och känner vi är som olika
delar av världskartan men jag får iallafall svar även om jag
inte gillar dem alla gånger