Ge dig iväg, du som plågar mitt sinne
som ständigt planterar orons frö som gror och fastnar i mitt minne
som är svårt att förtränga, hur ska jag bära mig åt
när detta fasansfulla hela tiden gillrar bekymrens försåt

jag vill åter känna värmen av hoppets låga
jag vill ha tillbaka min styrka och mitt mod, kunna våga
slippa känna olust i själens innersta djup
jag vill kunna backa från kanten av rädslans stup

du har tagit min djärvhet, min självkänsla, och mycket av det som förr gjorde mig glad
och gjort så att jag dragit mig åstad
från gemenskap och från många av de vänner som jag hade förr
så därför är det sällan någon knackar någon på min dörr

de vänner jag har kvar är långt borta
men avstånden går att korta
för genom cyberrymdens kontakter känns ändå en viss trygghet
med vänner i fjärran bildas en fin samhörighet

men likt ett vissnat blad om hösten har jag blivit förändrad och skör
för du är där ständigt och river i mitt sinne och stör
jag är fast i denna situation
där det känns som jag närmar mig min slutdestination

jag vill så gärna komma tillbaka
och åter få smaka
av livets godhet och tända ett hoppets ljus
och känna att min kropp åter fylls av gemenskapens, kärlekens och lycksalighetens rus



© Ted Örnberg 2010