Ryggen fastnar där mot stödet i stolen när jag läser i böckerna,
klädda i pärmarna med ryggarna som slitits loss,
de sidor som håller samman av sig självt, utan hjälp
av någonting mer än innehåll och innebörd.
När jag läser om boten för det sjukliga i kroppen, och när
jag tänker på masken, parasiten som gnager dig.


Och jag vill ta ditt huvud då, på en handduk i mitt knä,
och borsta ditt hår bakåt på ditt huvuds ena sida. Handduken
ska ligga där, inte för att skydda mig från vätskan som
kommer ur din mun, utanför att leda värmen från
dig långsammare till mig. För jag vill behålla den så
länge det går,



( det tränger ljud av ekar in genom det lite öppnade
fönstret, och ljudet måste komma från nittonhundraåttioett,
för nu finns inga ekar nära, och det gjorde det då, och minns
du när knuten kring gungan gick upp, och jag förlorade
en tand )


Du brinner i huden och jag spolar i kranen och baddar
som om vatten kunde spola det onda iväg, och här
inne finns inte plats för ljuden av minnen, det ekar
men det är döden och det är det sjukliga som får ta
platsen här och det har de sett till.



( det ligger kvar en spruta för sondmat i fönstret
och ett skydd för om du läcker, på stolen intill, och
jag önskar att jag läcker kärlek in i dig )


Och du fjällar som gösen gjorde, när du drack öl
och jag tog krokarna ur munnarna och vi åt sedan, ur
foliepaket,

och jag smörjer dig med någonting ur en burk
som om du inte skulle försvinna då. Smörjer
in ett lager av dig inunder.


Pappa, lämna inte. För jag är fan inte färdig.