Du vet den där sladden...

Jag stannar upp, vem skriver jag till? Jag vet inte, skakar lätt på huvudet. Kanske jag suckar, men det lägger jag inte märke till. Fortsätter.

… den där sladden, som är så insnodd i sig själv att den saknar både fram och bak. Den bara är, en oändlig knut som inte vill knytas upp. Eller kanske den vill det…

Här tappar jag fokus. Tänker på mitt huvud i ditt knä, vilda tussilagos och moln likt mjuka dunkuddar. Dina fräknar som nyfiket glittrar och jag letar efter våra stjärntecken på din kind. Spår en framtid som inte finns och glädjer mig åt att den är lycklig.

… Jo den vill nog, vem vill vara ett ändlöst trassel? Alltid utan start, aldrig med mål. Bara en mitt som inte går att komma vidare från. Ett virrvarr utav en massa just nu. Och knappt det…

Vi planerar en semester, men inte ifall vi ska leva lyckliga precis som de gör i sagorna. Vi planerar en semester, dagar som är för bara dig och mig – men vi kan inte se om vi, när löven faller nästa gång – ifall vi kommer stå under lönnen där du kysste mig, den där dagen när jag inte kunde sluta le. Nej, inga löv. Men vi planerar en semester.
Jag skulle gärna byta.

… Det går att lyssna på musik, för det är just vad den här sladden är till för. En länk mellan ett konstverk utav toner som skall hängas på örats inre väggar. Men du saknar både hammare och spik, så du får stå och hålla i tavlan. Det går, men är det bekvämt? Nej, finns nog ingen som skulle påstå det. Vi kan, under en tid gå med på att vi knappt kan röra oss medan vi lyssnar, men tillslut går det inte, till slut behöver vi få knutarna uppknutna, vi behöver få en start, ett mål. I det här fallet en iPod – ett öra…

Mina händer skriver dikter i dina, mina fingrar färglägger kärlek på ditt bröst och jag nynnar önskningar som jag lägger i din ögonvrå, för dig att se.

I det här fallet mitt hjärta – ditt hjärta .