Han var stor, han var stark, han var karla-karl,
han var störst, han var bäst, åh, så fin han var!
Mot de rika så underbart ödmjuk och rar;
och alltid som deras hans åsikt var!
Mot hans bländande sken, alla ord i dans,
där blott jag, mig, mitt, aldrig du, ditt fanns,
och hans växelvis hivande armar och ben,
alla bugningar, bockar, hans leenden,
och hans himlande vitor, hans ögonpar,
sågs publiken le - åt den kjol han bar!