Det krävs en blondin för att sakna sin smärta
Verkligheten pickar på ögonlocken
Den vill dra upp rullgardinen
och låta solljuset dansa in
Jag viftar bort uppmärksamheten
och dröjer mig kvar ännu ett tag
Jag kan mitt ombonade mörker
och tankarna som skapat illusioner
Det känns bekvämt och förenklat
Bejakar de sista tonerna av självplågeri
och lapar i mig av sorgens rester
En snedvriden njutning i moll
Tids nog griper verkligheten tag i mitt inre
och jag ser då livet för vad det är
Kantstött och föränderligt
En blandning av livsbejakande värme
katastrofalt handlösa fall
svidande irrfärder i törnrossnår
och banbrytande lärdomar på hemvägen
Jag är less på mig själv så här nu
men kommer ändå att sakna idag i morgon