Natten är vakentidens anderum mina andetag går i jämna tag
tystnaden i huset är total och jag känner mig lite,
lugn
när dagen gryr och rörelserna och ljuden fortplantas då vill jag
intet höra eller se då är min smärta ett stort sken av,
dimma
frågar mig själv så ofta vem jag är och vad jag har att uträtta på
den jord jag står för det var väl för intet jag föddes efterlängtad
så sa ni mina blodsföräldrar men varför känner jag sådan smärta
i mitt liv och varför låter inte livet mig le i mitt ansikte ,
varje dag
jag ifrågasätter mig själv och vem jag är känner olust ovänskap
med mig själv jag gillar inte mig så ni kan inte gilla mig är det så
det funkar eller finns det nån manual för livet en sån där allround,
som alltid funkar
jag stänger mig dörr som alltid när smärtan blir för stark jag vänder
ryggen till att leva livet vänder ryggen till världen så hör jag den där
sången igen du vet väl om att du är värdefull och ingen är som du då vill,
jag brista ut i gråt
är det nått jag saknar som alla andra fått via navelsträngen varför är
jag ett stort fel varför känner jag inte tacksamhet för att jag föddes
av mina föräldrar varför frågar jag alltid efter mina föräldrar varför blev
allt såhär allt snurrar och jag vet inte,
vem jag är
allt jag vet är att jag känner smärtan och ångesten och litenheten och
värdelösheten att inte duga till nått att vara en avvikare och alltid gömma
mig bakom dom stora stenarna det gjorde jag redan som barn men hallå
var är det som fattas mig varför blir jag aldrig,
hel och lycklig