Min jesus säger att jag ska klara mig, att jag kommer
att göra det. Att det inte är farligt att dö en smula av
rädsla, att livet inte är nätterna man aldrig sov utan
dagarna som faktiskt kom. Nätterna till trots,
och då tror jag att du inte längre behövs.


Sedan skriker han, din djävul, att jag behöver dina
nytorkade lockar för att veta vad jag heter, att jag
måste stryka över din bröstvårta, utanpå din vita
t-shirt med det gula och röda trycket, för att kunna sätta
en fot framför den andra i en fosilmönstrad trappuppgång.
Att jag behöver gluggen mellan din gulfärgade framtand
och den vitare intill, för att behålla ordningen som dagarna
kommer i.












Jag är sista kvinnan att lämna krogen, djuret som måste
paras, längtan som brinner starkare än gräsbranden
vid gränsen till australiens vackraste kust. Jag är hostan
som äter lungan inifrån och den som samlar på namn
som om jag blev någon då.
Min jesus säger att jag ska hålla min nacke sträckt, rak,


höjd, för att se på sina fötter ger ingenting. Jag svänger
en singel-mamma-höft i rödtjutstakt och jag drar giporna
uppåt, fast gråten krampar min upplyfta c-kupa.

Tag mig långt härifrån.
Jag orkar inte dö på hemmaplan. Inte inför er, dansandes
i slowmotion och onaturligt ljus, er jag kallar vänner
fast jag inte ens vet vad er största rädsla är.










Tag mig mittemot och se mig i ögonen och säg
att du förstår min rädsla.
Först då har vi kommit någonstans.







Din djävul säger att jag inte kommer att klara det.














Jag säger fuck him.