Det fanns en tid då jag tyckte om dig.
Jag hittade en känsla jag inte känt på länge.
Allt blev av en slump när jag träffade dig på bussen en dag.
Jag vann ditt förtroende och du vann mitt. Vi anförtrodde oss åt varandra.
Du sa att du inte visste, att du inte var över det gamla ännu. Varför började du på nått nytt när du inte avslutat det gamla?
Jag minns när hon det fortfarande var hon och du och vi hade fest en vardag mitt i veckan och sov över hos henne för att orka gå till skolan. Jag kunde inte sova och låg vaken och tittade. Ni låg bredvid varandra och sov så fint. Ditt mobilalarm ringde och jag såg hur du gick upp och gjorde dig iordning för dagen. Jag såg hur du klädde på dig och stod där i jeans och bar överkropp.

När det tog slut och hon fanns inte mer var jag där som dina vingar.
Du sa saker som ingen annan sagt förut och det gjorde mig, glad, rädd och osäker på mig själv.

Men du var fortfarande ledsen och det var det som sa stopp.
Jag tyckte om dig, verkligen.
Jag hade så gärna gärna velat ändra min facebookstatus, i alla fall till "It´s complicaded".
För det var väl rätt tillfälle?

Du sa att du tyckte om mig och att du aldrig fått känslor för någon så fort som du fått för mig.

Sommaren kom och du svarade inte längre på sms eller samtal, fick inte ens någon leveransrapport. Du var ledsen.

Sen när du var glad fanns en annan tjej, någon du legat bredvid förut.
Det gjorde ont, jätte ont.
Du sa du ville vara min vän, att du inte kunde riskera att förlora min vänskap för att man ska värdesätta en sådan som jag.

Men nu, nu finns jag inte längre för dig, jag betyder ingenting.
Jag har smsat dig och förklarat hur jag känner, att jag fortfarande har känslor för dig.
Men inget svar.

Jag har försökt att inte tänka på dig, men det så svårt, mina vänner pratar hela tiden om dig och umgås med dig, men inte jag.

Jag har glömt att glömma dig.