jag känner ibland
att jag bär på en förbannelse
men mest bär jag trosor
där resåren har gått ur
ändå sitter lusten kvar

mellan det magra,
mellan det mörka

vandringen var lång,
och jag kom aldrig ända fram

men vem vill ändå ha ett "välkommen hem "

det fanns rostbrun plåt
som värmde under sommarnätter
och där fanns en tanke


på dig då och då



, du sa att jag var omöjlig
och jag vet
att det är närmre sanningen
än mycket annat du sagt

jag red rädslor, jag axlade dem
aldrig vackert
, du var en av dem så du vet

och någon sköt en man
på gatan mittemot en natt

jag skrattade när jag tänkte på
att han ändå aldrig levat
bakom en trettio år gammal
livsuteslutande gardin


och jag vet att nästa gång
är turen min
för jag är trettio
och ganska dålig på att leva


/
jag drömde en natt
att vi pimplade småfisk,
kysstes och agnade

med ilska maggots
att vi korslade vidder
räknade stjärnor

och befruktade mig i jämtland

jag drömde att du flätade ljung
kring min handled
och sa att det betydde

att vi var av samma sort

/

men det är så lätt att vakna
och då är jag fortfarande stad
och slätterna är trefiliga här
jag är fortfarande maria kyrkans

mest irrande själ
och stampen får vara vidden
som vi sa att vi skulle vandra

/


mest av allt får vi
vara bara jag
om ingenting annat

kan du lämna mig tillbaka