han vet
men ändå inte
hur skulle jag någonsin
kunna förklara
när jag inte vet hur
och vad han tänker

han släpper inte in mig
i sin värld
en liten glimt kan jag få se
men sen låser han igen
och igen å igen...

jag blir lika sorgsen
varje gång
men glömmer så fort
jag ser honom
eller de små tecken
han efterlämnar
på sin väg

jag längtade så
att få berätta
allt jag gjorde
och allt som fick mig
att tänka på honom
och hur det alltid fick
mig att le...

och jag vet att han
skulle ha tyckt om det
men han gav mig
ingen chans
eller så var jag helt enkelt
inte den slags människa
som han sökte

jag har inte mycket heller..
blott kärlek i överflöd
den enda julklapp
jag hade kunnat ge ett
hjärta i nöd...