I dag
jag uti
badet satt

O mina ben
i blickfång
mitt

En ludenhet
med nätta
strån

Den tanken
slog mig
så

Det är allt
lite varg
i mig
ändå!


Så log
jag glatt
och med
ett ljudligt
skratt

Jag tänkte
här och då

Att häröver
aldrig mer
en hyvel
skola gå


Ty på något vis
bör igenkänning ske
kunna
Hur ska man annars
förstå
En varg på två ben
om de inte ens är ludna

Mitt ansikte
ser ju mänskligt ut
och munnen
är en kvinnas

Men benen
De ger ulvafeelin'
Med stolthet
Nu förtiden...!