du älskar att
missförstå mig
och krossa med
dina ord och
det sura
som får mig att
stelna

och när jag
darrar fryser
stelnar
i statyställning
ler du likgiltigt
åt de tårar som
rinner ner längs
stenansiktet

mitt hjärta som
bor där inuti
har ännu ej gått
samma öde som
resten av kroppen

jag tar tacksamt
emot de rester av
kärlek som du sparat
till de stunder då du
njuter som bäst...

då jag lider som mest...

jag förbannar
mig själv för att jag
inte kan säga nej
och bara gå

men ännu finns något
kvar
och det är
starkare än allt
annat du ger
och framförallt tar...

för du älskar när
jag visar svaghet
(för du hatar sådant)
och tycker att du är
så mycket starkare
som kan stå emot
och när du ser att jag
är svag kan du
andas lugnt
på ditt vis...

förvirrande förvisso
men det är ju bara
sån du är
och jag är den
som inte kan sluta
älska dig trots
att du är den du är...