Det är alldeles stilla inuti. Alla bubblor har spruckit vid ytan. Skratten har klingat ut. Jag pratar och pratar. Munnen blir torr, men jag fortsätter. Klarar inte tystnaden och tankarna som börjar där. Känner mig som haren framför strålkastarljusen. Synad. Dödsrädd. Hinner inte andas.