Lekfullt griper vinden tag i ditt hår.
Jag ser dig, där du står
med ansiktet vänt mot horisonten

Så fridfullt, så vackert
som om Du vore ett med himlen,
ett med havet.

Jag kan inte hjälpa att jag gråter.
Man, du underbare, om du bara kände min kärlek.
Om du lät den strömma ut ur min kropp
in i din.

Du vet, jag skulle ge dig allt,
utan återhållsamhet.

Men du står där,
utan att känna min närhet,
ser bort mot horisonten.

Säg mig, vem är det du tänker på?