Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Min stad


Jag kliver av tåget. Skakar ur Smålands fantasisand ur mina skor, tömmer fickorna på alla stenar som samlats där och ruskar om håret som plattats till under resan. Folkströmmen går längs med tåget in mot det enorma stationshuset. Jag följer efter, tar vänster, krockar med en fyllerist som skrattar åt mig. Jag kliver ut genom de smala dörrarna mot Drottningtorget. Solen skiner och snöfläckarna för en dödsdömd kamp där de ligger spridda över gatustenarna. Jag drar ett djupt andetag. Luften är frisk och en lätt vind sveper över torget. Trean skramlar in och jag får ta några språng för att hinna fram och på. Jag dimper ner på ett säte och ser mig omkring. Människorna känns bekanta fast jag inte känner dem. Deras sätt att prata. Hur de ser sig omkring. Spåren leder upp för Avenyn, svänger av mot Vasastan. Jag blickar upp mot alla husen. Jag ler mot dem som var de mina vänner. Vid Järntorget hoppar jag av. Snurrar ett varv och ser mig om innan jag stegar vidare mot Linnégatan. Detta är min stad. Jag är hemma.




Fri vers av Sofie Viktoria
Läst 239 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2011-01-28 22:16



Bookmark and Share


    AA VIP
Vackert skaldat. En hyllning till hemstaden där allt känns bekant...AA
2011-01-28

    AA VIP
Vackert skaldat. En hyllning till hemstaden där allt känns bekant...AA
2011-01-28
  > Nästa text
< Föregående

Sofie Viktoria
Sofie Viktoria