Du skriver skriver skriver
skriver skriver skriver
skriver skriver skriver

Fort går det,
så du knappt hänger med själv.
Din karaktär har växt,
håller på att ta över.
Han ler,
kaxigt,
mot dig
och din förlorade penna.

Det är spännande.
Du vill se vad som händer,
hetsar karaktären
tills han inte kan berätta snabbare.
Bläcket skvätter lite varstans,
i farten.

Du kan sluta följa pennan med blicken,
allt fastnar på papperet ändå.
Du har blivit näst intill obehövd,
din text oberoende.
Din uppgift nu är bara att hålla i pennan
och inte kämpa emot.
Resten går på automatik.

Din karaktär har gjort dig till det tredje hjulet
i din egen skrivprocess.

Du går igenom hela ditt känslobibliotek,
provar en känsla från varje genre,
försöker hitta rätt sätt att reagera på
men misslyckas.
Du är inte direkt van vid vad som händer

Din nyfikenhet växer.

Du råkar tjuvtitta lite i marginalerna
där hela historien redan står utskriven,
förutbestämd.
Du kan inte hindra dig själv,
läser marginalens spådom,
ser
vad som kommer hända om
exakt
två
sidor.
Din huvudkaraktär skrivs ihjäl.
Om exakt två sidor kommer
du
skriva ihjäl honom.
Då finns bara du och din penna kvar.

Tråkiga, eländiga, förutsägbara du
med det svartblodiga mordvapnet i handen.

Du inser att du måste rädda dig själv
från din egen ensamhet,
som utan din vän i berättelsen
blir till påtaglig verklighet

Du slänger pennan ifrån dig och vaknar upp.

I samma stund som du rycks ut ur pappersvärlden
så glömmer du känslan som nyss omslöt dig.
Du kommer ihåg att den fanns
men kan inte föreställa dig den.

Det enda du vet:
Du måste tillbaka