du citerade alla kärlekslåtar i hela världen,
jag var din valentine och vad gör man när lungorna kollapsar.
vad gör man när revbenen inte håller upp bröstkorgen längre,
för allt stöd bakom dom är borta. ansiktet som satt där och
höll blodet varmt försvann. och om jag slocknar så har du
fortfarande tre miljoner solar som värmer dig och gör dig brun,
får dina ögon att lysa och ditt hår att blekas.

jag hatar alla människor som jag har försökt vara för ingen har
varit jag, och du var den modigaste människa jag känt. jag dog
när du log blygt vid busshållsplatsen, där jag ville gå loss som
lågor mot metallväggarna.

ingen skulle någonsin förstå. de tycker att jag överreagarerar,
men de förstår sig aldrig på känslan ifrån början. jag kände mig
som en fjäril som helt plötsligt, förvandlas till ett tungt lik. och
jag ska flyga, fortsätt flyga.

FORTSÄTT FLYGA, ÄLSKADE

jag har inte vågat säga ditt namn på dagar. det kniper till i
magen, som när din röst var i min telefon och dina fingrar
på mina kläder mitt ansikte i ditt huvud och augustifrost
blev till dagg på mina armar, när du bara formade läpparna
som runt cigarettflitret och vi vande oss vid den lakantunna
tystnaden, vi visste att den skulle komma innan den var där.

det var du,
som fyllde hela mellanrummet mellan asfalten och stjärnorna,
du var luften. du var återanvända andetag. "du var kriget jag
hade under huden." du var det vilsna i mitt skratt.

jag kunde inte sluta titta på hur din bröstkorg blev större och
mindre, under nätter du inte ens kommer ihåg och du fick mig
att känna frustrationen, för evigheten jag aldrig kommer ta mig
ur.


ensamheten har aldrig klätt dig,
du passar inte med bara natthimlen som bakgrund du är ljudet
i vimlet, handen över ansiktet när ångesten slår till, du är alkohol
på sommaren och dom där extra hjärtslagen när min normala puls
var över medel och jag nöjde mig med att höra att jag duger.

du duger.


jag vågade aldrig säga det men jag tänkte att Du kommer förstöra mig,
för lycka slår tillbaka fem tusen gånger hårdare i svarthet och jag skulle
dra ut tänder för att få tandställning, men dom har redan slagits av
bakslag och september är en månad utan nattmörker men du lyckades
göra den mörkare än januari.

jag drömmer mig sjuk,
du är det som väcker mig precis då när man inte vill att drömmen ska ta slut,
när klockan ringer och jag dör. det är du som skjuter mig i händerna när jag
sträcker mig mot dig.

jag är en trasig fantasi, jag är något som behöver räddas, lagas, hjälpas, skyddas
och du har för lite fritid.


och jag kom sist, jag är förloraren.
jag är den största förloraren. jag
kommer alltid förlora, det är en
cirkel jag aldrig kommer komma ur.

och det finns alltid folk jag vill slå ihjäl,
men du var en sån som jag ville ha med
som sköld.