Jag ser fortfarande den vita Volvon i den där mörka skogen,
ovissheten och springandet gjorde det mer spännande än du tror
trippar fram på mina ostadiga ben, likt en oslipad balettdansös
och vet inte vad som väntar i den där skrotbilen

"Pappa? Pappa!" gråter förtvivlat,

och tar tag i den där plastburken som ligger på instrumentbrädan
du tuggar fradga och löses upp framför mina ögon sålänge
och min klänning är inte längre vit, utan gråaktig som jag känner mig

"Vakna, snälla!" en sjuårings talesätt,

men det hjälper inte mot alla hjärnblödningar i hela världen