Sista dagen med dottern,
som sover än
svårt att veta det dröjer
nästan två veckor innan
hon åter igen kommer.

Ler då jag tittar in till den sovande
lilla ängeln, som snart öppnar
sina små ögon för att möta dagen.


Tiden, tystnaden är oändlig,
möter tystnaden med ett leende
medan jag väntar på nästa
nerdykning i tvättstugan.

Tvättar hennes kläder, så de
doftar sommaräng. Vill lämna ett
avtryck i hennes lilla själ.

Ljuset strilar genom persiennen,
hennes sänghimmel i rosa med
små moln och blommor
ger underbara drömmar nu på
morgonkvisten.

Tajsa har varit uppe och studdsat
lite, men ligger nu tryggt i min dotters
säng åter igen.

Än är hennes ögonlock tunga,
än vakar änglarna över henne,
än fladdrar drömmarna förbi.

Allt står stilla, men tiden rusar iväg,
iväg mot nya mål, mot en ny förmiddag
som bringar lycka och harmoni.

En bil susar sakta förbi mitt nerdragna
fönster, medan jag skriver dessa rader,
någon som ska jobba eller kanske handla.
Det får jag aldrig reda på, men här
inne finns lugnet, ron och
den tysta tystnaden, som fyller hela
mig med morgonro, så jag kan slappna
av och bara se dagens ljus.

Molnen skymmer sikten där ute, inte
så kallt, men undrar om det ska bli regn.
Solens frånvaro har under denna
vinter blivit så påtaglig att trötta ögon
mött mig då jag varit ute.

Glömmer det och njuter bara av denna
oändliga trygghet jag bär inom mig, som
om den skänkts från ovan.
Kanske någon slängt iväg en bön, så jag
fick denna ron, kanske någon sänt en
tanke.

Smärtan sitter kvar lite i nacken, men mycket
bättre känns det idag, tabletterna hägrar än
och jag vet jag aldrig slipper de, men
en dag ska mina inre krafter vinna, en dag
ska all smärta försvinna, för en dag dyker upp
då jag minst anar det.

Denna morgon är en gudagåva, denna morgon
kan jag le och känna livet ler.
Min dotter sover än, änglarna vakar och pratar
med henne.