Det ekar tomt
I rummet som är grått
I rummet som är kallt
Det är alltid jag
Som står där ensam kvar
Jag faller med en tyngd i min själ
Tiden går långsamt
Men när jag väl slår i golvet
När jag väl slår mig
Försvinner aldrig smärtan
Smärtan som går som en stöt igenom min kropp
Smärtan som heter ensamhet
Smärtan som heter hopplöshet
Smärtan som finns inom mig
Och såren jag får lyser av sin svaghet
Men jag täcker dem med plåster
Som tillslut slits bort
Det ekar tomt i mitt rum
I min själ som jag bär i mitt skal
Det är alltid jag
Som står där ensam kvar
Det är alltid jag
Alltid...