Mina kinder fuktas nu med saltstänkta tårar
när mina läppar uttalat ord som sargat och fortfarande sårar
dessa yttranden var inte i avsiktlighet sagda
men trots allt i förolämpande ordalag framlagda

vilken mening var det, varför sades dessa ord
det är sent att tänka på det nu, när skadan redan är gjord
men så länge min tunga bränner av ondskans eld ska jag nu vara tyst
och inte på länge säga ett knyst

av rädsla att göra bort mig igen
för det enda jag velat och vill så än
är att vara ödmjuk och älska min nästa och kamrat
så risken har varit liten att tungan skulle förvandla orden till anstötligt prat

för jag brukar i vanliga fall inte oroa mig när det är något jag vill ska säga
för min ödmjukhet gör så att ovänliga ord tidigt börjar väja
undan och förintas och sjunker ner i den inbyggda vördnadens källa
och förhindras därmed att ut ur min mun kunna välla

så … nu är det inte säkert att allt blir som förr igen
jag kanske även har mist en dyrbar vän
för att jag kanske av våda avfyrade en mening av ord som nu har sargat
och sårat, bedrövat och förargat


© Ted Örnberg 2011