marken fortfarande
brungrå

skogspartiet orört
lämnat kvar, mitt i
stigen leder brant uppåt
sen är det stopp

på andra sidan
gräsmattor och hus

hon blir stående
mitt bland tallarna
en grankotte vilar ensam
mitt på stigen

hon söker tanken
känslan, orden
som inte vill låta sig infångas
de gäckar henne
om och om igen

bedövas, överröstas
av motorvägens brus
detta ständiga brus

hon söker sig åter neråt
hittar en annan stig

och finner årets första
trädknopp
ser den lilla glipan
vilande
väntande
på värmen

och tanken letar sig sakta fram

det var den
käcka glättigheten
den som gömmer
vill måla över orden
så att ingen ser
och ingen hör

det var den hon hörde
den där dagen
det var den
hon kände igen

den som förr
väckte rädslan
och fick henne att gå
vägar hon inte ville gå

hon skakar på huvudet
stannar vid trädet
ser på den lilla knoppen
i det svagt lila ljuset

en oansenlig brun liten sak
som snart
skall skimra i grönt

på grenen finns många, många fler

hon går över vägen
bruset är borta
det är nästan tyst

bara ett tåg hörs
på avstånd

hissen åker sakta
alla våningar upp

snart är hon hemma
där väntar någon

© Eva Langrath 2011