i många dagar bar hon vatten
mellan gärdesgårdar och stillhet

i landet som var tomt

där isen dragit fram som
en slipsten över bergen
räfflat dem med skärsår

hon hade burit vatten
skalat stenar till mat åt
de hungrande barnen

och förbundit sig att ena
de stridande att sluta fred

men landet var tomt

inga människor

över enorma öknar av
stillestånd, hade striderna
stannat upp, nu mindes
ingen dess orsak

uppgivna och förlamade
flöt tankarna
som drived över ödelandet

irrade de sista nu, förvildade
utan skor på fötterna
med solen hårt i pannan

gick de henne till mötes

de sista ämbaren tömda