Någon ropade efter mig
men jag kunde inte svara 
dissociationen satt för djupt rotad i mig

Och det är svagt nu
men det vågar ta ton ibland
och det kallas dissociativt
för ni kan inte kontakta mig
jag har sagt upp mig.

Ni ropar mitt namn
men jag är inne i en annan värld
dalmatiner och prickar:
helt främmande för mig.

Det är ett ingenting
ett ödeland
ett ingenmansland
en tomhet så ödesdiger
att inget som träder in där överlever.

De säger dissociation, 
du försöker gömma dina trauman 
inom dig själv
när du låser in dig såhär

Men jag,
jag har ingenting att gömma undan
så varför försvinner jag?

Jag ser hur pennan rör sig och jag ser min hand,
men det är inte jag som skriver
för jag skulle aldrig skriva sådär
det är inte ens min handstil

men det är min hand,
det bara känns inte som om jag har någon hand,
kan någon förklara för mig
hur det kan hänga ihop?

Du måste ta fram dina demoner
möta dem ansikte mot ansikte
och slåss tillbaka,

men den enda demon jag har
är jag.

Och ingen kan förklara det för mig.
Varför jag distanserar mig.
Varför jag motsätter mig association
och går in i dissociation.