Del 32 – dumma Kevin, dumma mig

Jag såg hur Kevin nickade åt hållet jag försvunnit åt och West ryckte på axlarna, sedan la han ner de han höll i och började gå emot ladan. Han skulle nog snacka med mig.
”Vad gör du?” frågade han då han kommit upp på loftet.
”Eemm.. ” var det enda som kom ur min mun. Vad skulle jag säga? Jag hade inte förberett någon bra replik.
”Kände inte du Kevin? Han är här.” sa han som att jag inte visste det.
”Jaha, fast jag vill inte träffa honom…” sa jag. West höjde på ett ögonbryn.
”Sluta fjolla dig, rivaler får ni vara i arenan, han vill ju snacka med dig.” sa han. Jag skakade på huvudet. Han skulle få en chock då han fick se att det var jag. Vad skulle jag göra?
”Jag kan inte snacka med honom!” sa jag. Han ryckte på axlarna.
”okej, men kom ner och ta rätt på alla grejer, du ska väl inte sitta här?” frågade han. Vad skulle jag göra? Jag reste mig upp och följde West ut. Kevin stod vid paddocken. Jag sänkte huvudet och gick förbi honom in i stallet.
”Hey!” Ropade Kevin efter mig. Jag hade då inte tänk att lyssna till det.
”Vet inte vad det är med honom men han verkar inte vilja snacka.” sa West. Jag var på hel spänn. De stod kvar ute när jag satt mig på huk i stallgången för att plocka upp sadeln och allt det andra jag släppt då Kevin kom. Men innan jag hann reagera hörde jag några fotsteg alldeles för nära. Jag höjde blicken några centimeter så att jag såg stövlarna som nu stod framför mig. skulle jag vända mig om och kuta igen? Tänkte jag men hann inte tänka mer innan mannen satt sig på huk framför mig.
”Så du tävlar i rodeomästerskapet?” sa han. Han var plötsligt så nära att jag chockat stirrade honom rakt in i ögonen innan jag panikslaget ställde mig upp. Kevin ställde sig också upp och hans stirriga blick visade att han kände igen mig.
”Ja det gör jag!” sa jag samtidigt som jag vände mig om för att fort gå där ifrån. West kom in i stallet och jag krockade nästan med honom i min förblindade panik.
”Hallå vänta!” sa Kevin skarpt. Jag gick förbi West men hörde hastigt hur någons snabba fotsteg kom ikapp mig på stengolvet. Kevin greppade tag om min underarm och snurrade runt mig. jag ryckte fort bort armen.
”Vad gör du? Låt mig vara?!” sa jag skarpt och vände bort ansiktet. Men han tog tag om min haka och tvingade mig att se på honom.
”Carmen!?” sa han chockat. Jag ryckte mig loss igen men han fångade upp min arm och höll mig så hårt att jag bet ihop käkarna för att inte skrika.
”West, är det här pojken som du tränar?!” frågade han West som lite förvirrat kom fram till oss.
”Ja, men vad håller du på med?” frågade West lite upprört.
”Jag vet vem det här är!” sa han med hög röst.
”LÅT MIG VARA!” skrek jag. West spärrade bara upp ögonen åt hela situationen och såg ytterst förvirrad ut.
”Ja jag vet det.” sa han. Kevin skakade lite tafatt på huvudet som att han inte fattade Wests svar och såg sedan på mig.
”Vad tror du att du håller på med? Är det här vad du försöker göra? jag minns nog vårt samtal på arenan!” sa han skarpt. Det var kört, jag kom inte ur hans grepp och här stod vi. Om bara några sekunder skulle Kevin ha krossat hela min dröm. Vad skulle jag ta mig till? Han kollade upp på West.
”Vet du inte vem det här är? Hur i hela friden kan du tro att den här lilla varelsen är en man?” sa han argt. West sänkte ögonbrynen emot honom.
”Det är en kvinna ditt fån, hon heter Carmen! Jag vet vem det här är och hon vill bara utnyttja dig för att ha en chans att bevisa något för mig!” sa han högt. West öppnade munnen som att han skulle säga något men inget ljud lämnade hans läppar.
”Tror du mig inte?” frågade Kevin upprört. Allt gick så fort och jag bara stod och våndades utav smärtan i armen.
”Se själv då!” sa Kevin med hög röst och innan jag förstod vad han tänkte göra så slet han upp min skjorta så att knapparna sprätte. Jag skrek utav chocken och försökte att stänga skjortan med min fria arm men Kevin greppade den med ett järn grepp. Wests ögon vidgades först men fort efter mörknade hans ansiktsuttryck och han drog in luft. Jag knep igen ögonen, var beredd på hans frustrerade utskällning men hade inte väntat mig att den inte skulle vara till mig. West slet bort Kevins grepp om mina armar och spände blicken i honom.
”Vad håller du på med?! Jag bryr mig inte vad hon gjort dig! Vad är du för en man som både kan skada en kvinna så och blotta henne på det där respektlösa sättet!” röt han och tog ett hotfullt steg fram till Kevin så att han skräckslaget backade bakåt. Kevin var förmodligen inte heller beredd på att utskällningen skulle vara till honom.
”Gå här ifrån, du behöver inte komma tillbaka!” sa han. Kevin kollade upprört fram och tillbaka emellan oss innan han fnös men fort gav sig av. Jag stod på skakiga ben och drog skjortan tätt intill kroppen. Visst hade jag bandaget kvar men Kevin hade dragit ner de med i sitt våldsamma försök att avslöja mig. jag viste inte hur mycket West hade sätt men han hade nog ändå sätt nog. Han vände blicken till mig och kollade stint på mig. jag såg med rädda ögon tillbaka på honom. Då vände han blicken och började med bestämda steg att gå emot huset.
”West jag..” sa jag och sträckte ut handen för att röra vid honom. Men han föste bort mig.
”Och du ska prata om att vara sann emot sig själv.. och sann emot andra!” sa han och gick sedan iväg.
Det han sa träffade verkligen i hjärtat. Han hade rätt. Jag hade inte varit den vän som jag velat och som han trott. Jag hade, som de andra, svikit honom. Men han behövde få höra min förklaring. Jag kunde inte bara låta honom gå. Men ändå stod jag där och var handlingsförlamad. Tårarna förblindade min syn och jag satt mig uppgivet ner på knä. Det var som att all kraft i min kropp försvann, jag orkade inte stå upp längre. Varför hade det blivit så här, varför kom Kevin hit.
Om jag bara hade berättat för West själv. Kanske idag då vi satt på klippan, då det var som att han kunde öppna sig för mig. varför hade då inte jag öppnat mig för honom? skulle han ta det bättre då?
Jag ville veta hur han kände nu. Jag ville finnas där för honom men jag var ju den som hade gjort allt. Jag var den han förmodligen inte ville se nu.
DUMMA KEVIN, DUMMA KEVIN….MEN MEST UTAV ALLT….
DUMMA MIG!.