Jag har byggt otaliga murar, släpat ton med sten, knäckt mig själv.
I desperata försök att skapa trygghet, för att skydda mitt oälskade inre.
Genomlidit minuter, timmar, dagar och år ståendes där bakom, smygtittat ut.
På er andra.
Ni som är normala, ni som är lyckliga, ni som inte är som jag.
Då och då har jag lyckats rasera min mur och fått uppleva korta ögonblick av frihet.
Det har fått mig att känna mig sårbar och utsatt.
Jag kan mura ogenomträngliga förskansningar på bråkdelar av en sekund.
Fula och starka.
Med åren har jag provat nya varianter, använt andra material.
Nu knäligger jag bakom frostade glasblock, hårda och kalla.
Jag har blodiga och sönderrivna fingrar, efter försök att klösa mig ut.
Misslyckade, precis som jag.
Min ljuslängtan dör sakta medan Livets timglas rinner ut.
Se mitt tynande ljus försvinna bakom självföraktets växande skugga.