Om man sitter i en eka på hösten när gula asplöv faller bland träden och morgnarna vaknar med frost i håret kan man titta ner i vattnet och se sig själv i ögonen. Man kan fråga sig varför ens näsa är så sned, eller varför hakan är för spetsig. Man kan undra om livet hade varit bättre om ens händer inte varit så stora, eller om vatten inte hade bestått av två väte och en syre.
När brisen prasslar i pilen, så kan man, om man vill, släppa ett gulrött lönnlöv i vattnet och se det driva iväg med vinden. Man kan följa det med blicken och föreställa sig att det är livet, en vissnad del av naturen, något vackert som sakta flyter bort.
När solen värmer nacken kan man komma att tänka på en blek sommardag, med sommarblommor och sommarsand kring fötterna. Man kan längta efter en ljummen sommarvind, eller en gulröd isglass. Sedan kan man vända blicken mot stranden, där en kvinna i röd kappa håller en mörkhårig man i handen. Man kan se på medan de försvinner in bland träden, och man kan fundera på hur de har träffats, hur väl de känner varandra, om deras vänskap kommer att förtvina eller fördjupas.
När man sitter i en eka på en sjö så hör man ibland hur vinden leker med nästan helt perforerade löv på marken och hur vågorna skrattar när de gungar båten. Ibland kan man höra en hund gläfsa eller ett barn som skriker. Om man då blundar och försöker bestämma varifrån ljuden kommer, så kan man höra en röst som frågar vad man håller på med.
När sommaren sover med det ljusa håret utslaget på kudden kan man titta in i en annans ögon och le istället för att svara. Man kan älska någon och släpa med fingrarna i vattnet medan han ror en hem.