Visst kan det verka fånigt

oförståndigt

ja rent ut sagt tossigt

att älska någon?

att älska någon

så mycket

att vara helt galen

i någon

och bara tänka

på den människan

man älskar

natt och dag

i drömmar

i vakenhet

att bara älska någon

att vara så förälskad

så att man knappt vet

vad man heter

eller vad man gör?

eller är det verkligen

så förståndigt

att inte älska?

om man nu funderar på 

det hela?

kanske inte?

kanske är de de

som inte älskar 

som har förlorat

sitt förstånd?