ja..

jag skriver,
från hjärtat

med euforisk glädje
att orden,

ej förtorka skall i själen,
förgiftad och så kall!

Ja,

låt mig sjunga,
glädje över ord,
som vandrar fritt, i solnedgången

locka dem från, vilsenheten,
tillbaka till höjderna, så vackra...

Ja,

springer kapp, med orden så snabba,

käcka, porlande, sturska!

~~~ ~~~ ~~~ ~~~

skrattar och minns med glädje...

~~~ ~~~ ~~~ ~~~

de dagar som du fick mig att famla efter ord,

efter kroppen din, så vacker

skrattar och ler inför lustiga kroppars kärlekssprång,

så varför klaga min käre Anémot?

Du fick vad din kropp begärde,

och mer därtill i kärleksruset!

~~~ ~~~ ~~~ ~~~

Skrattar vidare i minnernas irrade gångar...

 ~~~ ~~~ ~~~ ~~~

.. inser med ens att skuggorna faller

så klibbiga....

gråa, och svarta, blöta och tunga,

minns med sorg ditt svettiga ansikte

 och smaken du gav mig

av blod och av hat!

bort med dig,  bort!

vill glädje minnas och

ej dina rysliga fingrar,

som krävde,

 som stal, av mig...

~~~ ~~~ ~~~ ~~~

ja, du stal den där flickan, hennes ungdom och glädje.

~~~ ~~~ ~~~ ~~~

upp och hoppa rep, min sköna,

varför ledsen,

torka tårar!!!

där ser du molnet så vackert!

ja, solens stråle pekar ju ut

vägen att vandra,

att njuta och att smaka!

minns ej mera leriga fotspår,

och unkna lukter.

Urinindränkta sockar

av smärta och skam.

~~~ ~~~ ~~~ ~~~

minns ej mera, förgås ej min sköna.

~~~ ~~~ ~~~ ~~~

se på himlen och förstå att ledas

till ängar så sköna!