Sanningen och verkligheten

delar rum med evigheten

slumrar under rena lakan

med en psalmbok under hakan.

Lögnen delar rum med dikten

känner ingenting av plikten

att ha helt och rent inunder

väjer sällan för en blunder.

Jag på bådas dörrar klappar

som en åsna mellan tappar

Diktens lögner tycks ha dött 

Verkligheten sover sött.

Hur skall då poemet sluta?

Jag får gå tillbaks till ruta

ett och all hjälp övergiva.

Fan, vad det är svårt att skriva!