Jag är en person som bor i en låda. Det är inte jag som är "Batman", trots att jag skriver innanför Batmans persona - jag är Batmans negation (om man ska göra det hela komplicerat). Nej, jag tycker nog ändå att man inte bör göra saker och ting mer komplicerade än vad de redan är. Var det inte Neruda som sa att människan inte har något med naturens (das ding an sich) komplexitet eller, för den delen, enkelhet att göra? Jag anser påståendet vara befogat - eller som en vän till mig skulle sagt: legitimt. Påståendet är legitimt! Javisst!

(Saker och ting är redan tillräckligt komplexa, eller simpla. Vad vet jag...)

Jag bor så att säga i en låda lokaliserad i mitten av ett rum: Batmans vardagsrum, som även är hans sovrum, sällskapsrum, "görabarnrum" och matrum. (Detta, "hans" inrutade tillvaro, bidrar såklart till att göra min inte fullt så inrutade tillvaro betydligt enklare.) Ett titthål har jag, med hjälp av min mycket vassa tapetkniv, skurit ut i jämnhöjd med mina ögon, så att jag med den största möjliga enkelhet kan följa Batmans dagliga rutiner. Han har ett tråkigt liv. Det är inte mycket till "liv" över huvud taget faktiskt.
På morgonen ställer han sig upp i sängen (en besynnerlig procedur), samtidigt som han med sin vänstra hand, sargad av en brännskada (marginalanteckning: Jokern?), kliar sig på skinkorna. Han gråter en stund. Detta är en för mig mycket svår stund, dels för att jag måste bevittna den, men även av rent personliga erfarenheter. Jag känner mig pervers, äcklig; jag känner mig respektlös som i min för mig själv högljudda tystnad bara iakttar denna mycket sorgsna själ. Utan att ingripa, komma med hjälp. Jag tror det skulle kunna hjälpa honom. Eller, mig själv? Han verkar vara djupt ledsen; en hinna sorg ligger som en glatt tapet över golvet; då han stiger upp ur sängen är det som om han klistrar denna grå hinna över samtliga möbler, golvet, taket.
Självfallet är det inte ett problem att jag spenderar nästan hela min vakna tid innanför lådans relativt trygga väggar. Även om de med mycket enkla medel skulle kunna raseras, hyser jag inte denna rädsla. Ty Batman har inte lagt märke till min existens under hela den tid jag faktiskt levt mycket tätt inpå honom. Nära hans liv. Ibland får jag dock känslan av att han, utan att faktiskt säga något om det till någon (vad jag vet), känner av min närvaro - ungefär som man känner av hur en död släkting snuddar vid en från den Andra Sidan. Jag säger då: "Vänd sida." Och jag får mig ett gott kvävt skratt. Några ljud kan jag så klart inte unna mig att yttra. Det skulle med största säkerhet spoliera hela "OPERATIONEN".
Han dricker om morgnarna kaffe. Det luktar förträffligt, tycker jag. Små strimmor av aromatisk luft, ungefär som ljus, slipper in genom de små minutiöst utskurna hålen. Jag utsöndrar saliv. Tänker på bönor, vilket direkt leder min mycket associativa tankeverksamhet till kvinnor ("bönor" sa alltid min kusin om sin flickvän; sedan försvann han...) för att sedan ta avfarten förbi bröst. Jag får med detsamma erektion.
De få gånger jag fått uppleva samlaget såsom det är utfört av Batman har jag faktiskt varit nära på att bryta ihop. Nerverna fungerar inte som de ska. Jag tror något hände med mig som barn. Antingen, fast det tror jag inte, fick jag bevittna Actus Sexuales: mina föräldrar - mamma-pappa-barn. Eller, så blev jag tappade och därefter nervsvag. Min penis reser sig inte, som den borde. Kvinnorna han bokstavligen bär med sig hem, som den medeltidsmänniska han är, är ofta väldigt fagra och välskapta. Så, om nu naturen gjort sitt och skapat mig till den jag borde vara, skulle det inte bereda något besvär för mig då det kommer till pre-coitustillståndet (SLARV BORDE STRAFFAS MED DÖDEN). Nu är det något som inte stämmer. Är det hans rustning som får mig att inte slappna av? Vad antyder min erektion vid Batmans enmanssessioner?

Gubben i lådan / 11.08.24