När klev du upp älskling och la dig till rätta på mina axlar? Berätta, hur gjorde du för att leda världens alla hav till just min ögonvrå - utan att få dem att falla? Istället, spinna varje droppe till ett skimmer, likt garnet från Mio min Mio tvinnade du trådarna tiofalt - till ett rep och lyckades få mig att tro, där du stod på knä att den gloria av tusentals glitter inte var av ondo. Det var inte fören senare, när mina blåa läppar flämtande ditt namn som jag förstod att jag inte kunde andas. Och det var redan för sent, när jag insåg att din mun mot mitt öra enbart var för att avleda knivens vassa egg som redan sprättat upp mina absolut finaste ägodelar. Hann aldrig stoppa min vilja, hjärta och liv från att forsa ur mig, genom en oigenkännlig barm.

Det enda jag var med på, var när du släckte lycktorna som i mina ögon en gång brann för oss båda.