Torn driver bort med moln

som färgats rosa av aftonen

när solfalken lyft sin brinnande vinge.

I den eviga förkolnadens pansar

vilar drömmen om morgonen

när den vandrar långt borta

på stränder där ljuset nyss nått.

Nu sjunker havet undan

och vi kan gå genom porten

till gator gröna av tång,

vita av marmor

och lyssna till klockorna.

I mörker sjunker de onda männen

och mals till sandkorn

av nattens kvarn.

Tornen driver bort med många vimplar

med ryggen mot det mörker

där så mycket tomhet finns,

medan vi samlas på stadens torg

och lyssnar till morgonens klocka.