Här ligger jag inmurad av betong och armeringsjärn
Med lås för dörrarna och galler för fönsterna
Här hör jag hur nattens åska gryr
Och hur regnet faller mot de färglösa fönsterbläcken

Denna avdelning så ensam och kallsint
Endast jag och tomheten från andra människor är kvar
Den är självklar för oss psykiskt sjuka hjältar
Som våldtog barnen vid ängen och skar våra kvinnors liv ifrån dem
Vi är oskyldiga i samvetet men skyldiga i media

Upprivna blad med blyerts
Ligger i högar på betonggolvets skrapade yta
De, så fulla i saliv och blodstänk
Är de enda gemenskaperna jag har med mig själv

Utanför dessa förnedrande och oskyldsfria väggar
En grusplan så blöt och full i sot
Vid solnedgång så mörk och tragisk
Den är vårt område och bevakad av våld

Inlåst och ensam ligger jag med tomheten
Sönmnlös med tårarna flytandes över kudden
Jag har lovat mig själv
Aldrig förbli med dessa kryp på avdelningen
Den psykiskt nedbrytande aspekten gör mig galen
Vore det inte för livet utanför muren
Skulle jag inte vilja se
Mina stjärnor blekna i gryningen mer

Jag hade det bra
Verkligheten var någon annanstans
Jag kunde inte se den med två ögon
Perspektiven är fyra och de skrek alla samma sak
Den som kommer för nära inpå mitt liv
Skall mista sitt eget
Och hjärtat skall slitas ut med händer
Av skräck och hemlängtan

Barnen vid ängen var mina egna
Och det är oskulden som jag tog ifrån dem
som fortfarande lever inom mig
Den kortvariga stunden i friheten
Är den som tvingar mig göra om samma gärning
Fast med kniven mot mitt eget hjärta