dialog med mig själv hoppas på att ni nu som läser detta inte kommer med hårda ord för jag är bräcklig och vill inte ha nedbrytande kommentarer för jag klarar det inte just nu <3<3<3 fred kärlek förståelse
JAG ÄR AVSTÄNGD UTAN GRÅT ELLER SKRATT
Jag kan inte gråta jag kan inte skratta jag går nu igenom dygnets timmar
som en avstängd människa trots att jag vill gråta blir arg för allt som jag inte
fått utloppför men det tränger och svänger jag har svårt att räta upp min gestalt
som en gång var glad och lycklig ett tag.
Nu har djävulen tagit min kropp i sitt band och jag gråter tårar som inte syns jag knapprar piller som ska lugna stormen som inte har brutit ut som mamma brukar säga jag ska skydda dig från allt ont önskar jag var ett litet litet barn som fick den tröst jag aldrig fick som barn få lägga mitt huvud i ditt knä vaggas till lugn och ro och slippa vara rädd för hela livet som gud mig har sänt.
Jag vill tro att gud finns och min högre makt ska skydda mig från det onda som vill åt mig ibland , men det är mina tankar som plågar mig när jag inte lever livet fullt ut just nu vill jag bara vara i min kokong och väva skydd runtom mig skydd som inte tras as upp skydd som ska skydda mig från allt ont .
Tröttheten omfamnar mig igen jag vill ju bara sova och fly bort från alla hårda stötar livet ge mig just nu inte visste jag att jag skulle reagera såhär när alla dessa kg skulle rasa så skulle min identitet falla känner mig så skör och svag mitt i mitt liv just nu och jag känner mig så fruktansvärt rädd rädd för allt.