Jag slåss aldrig ur
underläge jag ligger bara
död som en fisk
upp och ner på och väntar
jag väntar sen
väntar jag
på att folk ska trakassera
mig för den jag
är och den jag var och
allt det där
jag lämnat kvar av misstag
alla påsar jag glömt
på spårvagnar så döda
mig jag behöver
bara något att dö för
jag behöver ingenting
att dö för någon att dö inför
någon som gråter och skriker
DET ÄR MITT FEL DET
ÄR MITT FEL
men nu spelar vi domino
DET ÄR MITT
FEL DET ÄR MITT FEL men
nu spelar vi domino
någon att dö inför
något att dö utav jag
vill bara veta att jag inte räcker
till att jag inte trampar
snett varenda gång jag ramlar
ner slår upp armarna gråter
och faller ihop det är mitt
sätt att gå mitt
sätt att uttrycka vad som
finns inuti och vad jag
lämnade kvar när andra
barn köper Ramones-
t-shirtar lädernitar baseball-
kepsar och nylonkavaj
slår jag mig söndrig framför spegeln
för att se vad som finns kvar
att titta på en söndrig spegel
eller ett söndrigt jag
ibland
är det hårt att
se
skillnaden

till och med
för
mig

when
knulla
is not enough
springer jag runt i varv
med en Charlie Chaplin-
käpp och kväser den ena fabeln
efter den andra om Marie
i Paris och Birgit Bardot blir
jag drogad av rastlöshet till
att göra någonting
till att se
och glömma
till att blunda och förtränga
längta
och försaka
älska och hata
så ta mig
ta mig
hårt

måste man älska
för att bli älskad eller
är allt bara ett
spel för galleriet kanske
är det tvärtom så ska
jag hata min egen
spegelbild för att hata
dom som tittar på men
tänk om det är
tvärtom tänk om jag
älskar dom tänk om
jag älskar dom tänk om jag
älskar mig själv en
dag fyller glaset
med champange och
säger fy fan vad
bra jag är rädda mig från
sånt

kaffefläckar på pappret
som ska göra mig
fri ta mig bort
härifrån rädslan för att
inte komma tillbaka
mot rädslan av
att bli kvar och
mittemellan står jag
och håller för ögonen
motar slag och citerar
gamla testamentet för
den jag var finns inte
längre kvar ens som stycken
av kött pölar av blod
och skrapsår från nykläckta barns
nagelband inte ens
som nyckelristningar på
en nylackad röd
Ferrari inte ens
i spegelbilden där jag står
och tittar bort på
det som finns utanför

det känns som ett dött
lopp allt det här
allt jag gör
allt jag gör känns
som ett dött lopp
och alla bara dör

vi är rädda för var vi
kommer ifrån det är därför
vi sitter här

allt jag varit med
om och allt jag sett blir
som ett dött lopp med
den jag blev det jag
gjorde och framtiden

skaver jag mina
framtänder mot rödrutig
galon och hur
blev Christer Björkman den
värsta figuren ever
han som sköt ner
flygplan med ett hagelgevär

sen gick allting snett

och jag samlar upp
det som blir över med
två delar förakt och tre
delar hat
fyra delar sötwhiskey
och en
f.d. Carl Barat

kommer ihåg alla ensamma
nätter med Havanna
alla nätter med te
och cigg alla nätter utan
morgondag alla nätter jag älskade
dom som dött innan mig
bara för att kunna känna
mig levande hur döda dom var
hur döda dom var
så läser vi författare inte efter
deras ord
eller meningar
handlingar men
efter deras blick
hur dom håller pennan
och allt det där
för en livsstil hur
Kafka somnade med
bläck som en
mjölkmustach hur
Strindberg stirrade rakt
igenom varje
skrivapparat för
att skrämma dom för att
visa dom att här är
jag