Ibland hör man dem,

inte alltid,


aldrig sällan,


bara ibland



Tärda av oskuldens börda,

tyngda av syndens begär,

fast i förbjuden åtrå,

pryglade av renaste kärlek,

en brinnande längtan

till jord och sand




Ibland syns de falla i natten

inte alltid,


aldrig sällan


blott ibland



Förtärda av sin forna stolthet,

fåfängt förljugna i sitt ljus,

fyllda genom evigheter

av kärleksmjölk i sin famn,

fast beslutna

att falla till förintelse

med hoppet ensamt

i sin naknaste barm



Ty, ljuset som om natten väcker

tillhör den sannaste av sann,

den som gråtit sig besudlad

som sett sin egen själ

förbannas till stoft

av de mänskliga hjärtslagens misär



Blott av kärlek till annan,

betraktar den fallna sina vingar,

hör äran dåna i en sista flämt,

dränker smärta i sin allra sista tår,

en ljum, genomskinlig droppe

som varsamt bringar livets värme

till människans eländiga sorg




Ack, nedan vi förstummade stå


och i vårt dagliga helvete försöker förstå


att gåvan som vi från ovan fick




inget annat var





än






Änglalik.